Vi började resan på tisdagmorgonen då vi åkte från Ringarum (Östergötland) med bussen in till Norrköping för att sedan ta tåget till Örebro klockan 11.36 Med byten i Katrineholm och Hallsberg så var vi slutligen framme i Örebro klockan 13.36 Vi tog sedan bussen till Garphyttan och var där vid 14-tiden. Vi passade på att handla där på Coop och sedan gick vi för att komma till Bergslagsleden. Vi råkade gå lite fel först, men sedan hittade vi rätt. Första anhalten var Suttarboda, där tänkte vi övernatta enligt vår planering. Vi hade inte räknat med att vi skulle vara så trötta av resan och att hunden Ellen skulle sinka oss så mycket. Det var rätt varmt och vägen mot Suttarboda sluttade uppåt, och då vi inte är vana vid så tung packning så tog det ganska hårt på oss. Det krävdes en hel del vattenpauser.

Vid 17-tiden var vi äntligen framme vid vindskyddet i Suttarboda, en helt underbar lägerplats!   

Vi satte igång en liten brasa i eldstaden, sedan satte vi upp tältet. Vi lyxade till det första kvällen med att grilla korv och det var trevligt att sitta där medan solen gick ner. Vi sov bra och på morgonen drack vi kaffe och åt knäckebröd till frukost. Mätta i magen och utvilade så började vi sedan traska utefter leden, ettapp 11. Humöret var på topp och den där tröttheten kvällen innan var som bortblåst. Den första biten av leden gick mest på grusväg. Vi passerade en utsiktsplats med vindskydd, men stannade inte där utan fortsatte efter fotografering.

När solen låg på så var det jobbigt att gå på grund av värmen, men nu hade vi vant oss vid att bära vikten i ryggsäckarna. Hunden tvingades att bäras och med hennes extra 5 kilo blev det väldigt jobbigt. Vi hade hennes bärväska med oss, som vägde 2 kg och vi turades om att bära den. Det rekommenderas inte, det var väldigt bökigt. Då jag har svår smärt, - och ledproblematik så orsakar minsta felbelastning att jag får smärtor (har ju EDS).

Vi tog en paus då vi gjorde mat och drack kaffe, hunden fick också mat och vila. Vi tänkte sedan att vi tar en genväg som vi hittat på kartan. Vi tänkte att detta var ju en jättebra idé och vi hittade massor av svamp. Vilken tur vi hade, tänkte vi, att ingen annan verkade ha gått där. Men vi insåg sedan att vi var tvungen att passera våtmark som visade sig vara en vinterled. Nu klafsade vi i vatten och flydde för livet för de vidriga älgflugorna som det visade sig finnas kopiöst av just där. Just då var inte vandringen särskilt rolig, men det är bara att fortsätta för att vi visste ju att allt elände har ett slut... även ett kärr.

Med ett humör som nu hade dalat så var vi till slut på leden igen och vandringen fortsatte utan några missöden, förutom att de där älgflugorna fanns lite här och där. Vi gick med tunn mössa på, men det blev svettigt. Jag kom på alldeles för sent att jag faktiskt hade ett myggnät i fickan. Ha ha.. Ja bättre sent än aldrig. Leden gick ganska mycket över våtmark och det var brant emellanåt att gå. Vid 18-tiden var vi tvugna att slå läger innan det blev för mörkt och tyvärr hittade vi ingen bra plats för ett tält, så vi fick helt enkelt ta det bästa av det sämsta. Marken var ojämn och vi vaknade av smärtor i rygg och nacke båda två. Jag tror att det bara var hunden som sovit gott den natten.

Dag 3, sista dagen på Bergslagsleden. Den biten gick relativt fort att gå, förutom när det blev lite backigt. Jag hade värk i ryggen, men framför allt i nacken och det orsakade huvudvärk som stegrades under dagen trots att jag tog smärtstillande tabletter. Vid ett ställe var vi tvugna att krypa under en stock. Min packning var alldeles för tung för mig och jag kom helt enkelt inte upp igen, men det gick bra med lite hjälp. Ryggsäcken var så tung så jag hade hellre på mig den än bökade för att få av mig den och sedan måste få på den igen. När vi äntligen kom fram till sjön Leken som var etappmålet så hade jag migrän, jag la mig i en grushög medan vi väntade på vår skjuts som skulle köra oss till Örebro. Jag frös och mådde riktigt dåligt. Två timmar i en grushög gick relativt fort då jag halvsov...

Vårt nästa mål var sedan att åka från Örebro till Surahammar, vilket gick via Fagersta. På tåget kräktes jag p.g.a nack/huvudvärken. När vi sedan klev av i Surahammar så kräktes jag ytterligare tre gånger över spåret. När man bär tung packning, är ute och bara måste gå längre sträckor så är det väldigt dåligt att bli sjuk och inte kunna få i sig varken vatten eller mat. Vi gick hem till min syster och vilade lite en stund medan vi laddade på mobil och powerbank, sedan gick vi ca 2 km för att hitta en sovplats. Vi hade fått sova hos min syster, men det fanns ingen plats. Vi slog upp tältet strax utanför samhället vid 20-tiden. Det visade sig att vi slagit läger vid ett råttbo. Min vandringskompanjon slog i tältduken och var irriterad, medan jag sa att jag tänker inte röra mig ur fläcken. Jag stoppade i öronpropparna så jag slapp höra dem, sen somnade jag. Dagen efter mådde jag fortfarande dåligt, men var i lite bättre skick.

Dag 4, fredagen, innebar att vi skulle gå Bruksleden till Hallstahammar med en av mina äldre söner då han slutat skolan. Under tiden gick vi till en butik, sedan köpte vi pizza och min mamma körde oss till min syster där vi sedan vilade, laddade på mobiler och powerbank, samt fick i oss kaffe. Vi mötte sedan min son på tågstationen och hämtades av min mamma för att ta en fika med henne. Klockan var ganska sent när vi började gå därifrån. Vi hade fått ett tält av min syster och andra grejer av min mamma, som vi passade på att ta med oss, så nu var det ännu tyngre. Men nu var jag nästan i bra skick igen som tur var. Närmare klockan 19 på kvällen så slog vi läger och plötsligt började det regna. Det verkligen öste ner medan vi satte upp tältet. Jag och hunden räddade oss undan i tältet ganska snabbt, medan mina vandringskompanjoner envisades med att fortsätta sätta i ordning alla pinnar och linor. Jag tyckte väl att de kunde väntat tills det regnade mindre eller slutat. Det märkts att är man fler så värms tältet upp bättre, för nu hade vi det riktigt varmt och skönt trots ovädret. Ingen orkade göra kvällsmat, så det blev godis och snacks. Jag åt ett äpple. Vi sov skönt allihop.

Nästa morgon var solig, men lite blåsig. Allas humör var bra, mitt humör var på topp. Jag kände mig i toppskick nu och packningen kändes inte alls som kvällen innan, trots att jag faktiskt bar precis samma vikt. Vi höll en bra hastighet och inga missöden hände, förutom att jag snubblade på en nedblåst gren så jag nästan trodde att jag brutit ryggen. Det knakade till i ryggen och jag vågade inte röra mig först, men det visade sig att det inte var någon fara. Resterande del av leden gick utan problem. När vi kom in i Hallstahammar, där jag bott i 14 år till 2015, så kom alla minnen ikapp mig och jag började gråta. Jag blev också ledsen för att vi var framme och jag nu tvingades lämna sonen som skulle till sin pappa igen, jag var ledsen för att jag inte fick tillåtelse att se när min dotter red på ridsklolan den dagen. Det är plågsamt att bo så långt bort från barnen.

Vi fick sedan åka med min vän in till Västerås och fikade med henne medan vi väntade på att en person skulle höra av sig angående vår blivande vandringskompis, som vi skulle möta på stationen. Klockan blev ganska mycket när vi äntligen kunde gå på tåget till Norrköping. Självklart tappade jag balansen och föll när jag klev in i tåget, och var nära att dö pinsamhetsdöden där på plats... En och en halv timme senare i Norrköping så var vi tvugna att vänta i två timmar på bussen som gick hem. Väl hemma så somnade vi tre vandrare direkt, och även vår blivande vandringskompis. Och historien om honom, Sacko, kommer i ett annat inlägg.

Jag lider av Ehlers -Danlos syndrom. Det är något man föds med, men som oftast orsakar problem på sikt. Det betyder att bindväven är påverkad, vilket i sin tur bland annat påverkar leder, ligament, hud och blodkärl. Man är överrörlig och leder kan glida lätt ur led eller i värsta fall helt. Jag har artros (förslitningar) i alla leder, men ländryggen är värst. I alla fall så har jag måttliga till extremt svåra smärtor dagligen, där det stundvis kan lindras en aning med hjälp av starka smärtstillande tabletter. Jag är konstant trött, varje sak jag gör fysiskt påverkar mig mycket hårt. Varje dag är en planering, bara att städa är krävande. Att göra något fysiskt betyder att jag kanske blir liggande i två dagar efteråt. Jag har bättre dagar och jag har sämre dagar. Det är de där bättre dagarna jag passar på att göra saker som jag VILL göra. Det är mycket jag vill. Jag lider även av psykisk ohälsa (ångest, återkommande depressioner), men jag har även ADHD och det är min drivkraft många gånger.

När man lider av kronisk smärta finns det två alternativ - ge upp eller kämpa. Det bästa alternativet är att kämpa, att försöka hitta ett sätt att leva sitt liv fullt ut ändå. Jag kanske inte kan göra som andra gör, men jag kan göra på mitt sätt. Och en viktig sak att tänka på är att inte tänka på vad man INTE KAN göra, utan vad man verkligen KAN.

Jag älskar att vara ute i naturen, att vandra och övernatta i vindskydd eller tält. Men det sliter hårt på kroppen. Men det är faktiskt så att om jag inte får möjlighet att göra det jag tycker om så blir jag nedstämd, deprimerad. Mår man inte bra "i själen" så klarar man av smärtan ännu sämre. Mår man bra mentalt så klarar man av att hantera psykiska och fysiska påfrestningar bättre.

Ibland när jag har riktigt dåliga dagar och ligger i sängen oförmögen att göra något vettigt alls, så känner jag att jag inte orkar med att leva med smärtan. Man ligger där och önskar att man kunde få slippa kämpa mer... MEN, sen dyker den där fightern upp och säger: Ja, ibland känns allt bara skit, men låt det vara så. Att kroppen strejkar kan man inte påverka, det är bara att vila och sen ta nya tag! En dag kommer jag inte längre kunna ta mig ut i naturen och göra allt jag drömmer om, så därför intalar jag mig själv att jag KAN och jag SKA göra så mycket jag kan medan jag fortfarande kan stå på benen.

Smärta syns inte, men den känns, och det påverkar en människas liv väldigt mycket. Det är inte bara en själv som blir drabbad, utan även familjen som man delar sin vardag med. Orken att umgås med andra människor kanske inte finns där. Jag vill visa alla människor att oavsett vad man lider av för sjukdomar, både psykiska och fysiska, så måste man fortfarande försöka göra saker som man mår bra av.

kram/Helene